Hur fungerar relationen mellan samhälle, forskning och beslutsfattande, och hur kan kontakten stärkas? Det diskuterade forskare och politiker på VA-dagen 2023 på Tekniska museet i Stockholm. Ta del av höjdpunkter från dagen nedan.
Runt 150 personer hade tagit sig till Tekniska museet och ytterligare ett par hundra deltagare följde livesändningen från VA-dagen 2023 digitalt. Efter introduktion och välkomnande av moderatorduon Gustav Bohlin och Lotta Waesterberg Tomasson startade dagen med en presentation av Åsa Knaggård, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.
Kunskapsanvändning i politiken
Det finns en utbredd uppfattning om att politiska beslut inte, i tillräckligt hög grad, baseras på vetenskaplig kunskap. Ligger problemet hos forskarna, politikerna eller i kunskapsöverföringen däremellan? Svaren finns i alla tre aspekterna, menade Åsa Knaggård.
– Vetenskap och politik är så olika, är det ens lönt att försöka? Absolut! Det är inte så olika världar som man kanske ofta tror, säger hon.
Nyckeln till kunskapsöverföring ligger i förståelse för varandras verkligheter. Det finns många sätt att använda kunskap inom politiken, det är också viktigt att fundera igenom samspelet mellan forskare och politiska beslutsfattare, där forskare kan inta olika roller.
– Det som hindrar många forskare är att det tar tid att bygga och underhålla relationer med politiker, tid som för många tas från forskning. Det finns också en rädsla för att man ska ses som politiskt färgad och därmed inte trovärdig som forskare, menade Åsa Knaggård.
För att öka kunskapsanvändningen i politiken behöver vi utbildning och träning, både för skolungdomar och som fortbildning. Forskare behöver utbildning kring samverkansuppgiften och förståelse för politiken, och politiska beslutsfattare kan behöva träning i att förstå forskning. Vidare behövs mötesarenor för att öka förståelsen för varandras utgångspunkter, liksom för att diskutera hur man tänker kring kunskap, osäkerhet, åtgärder och beslut.
Slutligen fyller brobyggare en viktig funktion i att översätta och göra kunskapen användbar i politiken och föra fram den till rätt person vid rätt tidpunkt. De kan finnas på forskningsinstitut, myndigheter eller i civilsamhällesorganisationer.
– Vetenskap & Allmänhet kan spela en viktig roll som brobyggare, och även samtalen här i eftermiddag, avslutade hon.
Hur funkar relationerna mellan forskning och politik idag?
Två riksdagsledamöter och två forskare möttes i ett samtal om samspelet mellan forskning och politik, hur kontaktytorna kan förbättras, och hur kunskapen i större utsträckning kan komma till användning i politiken. De medverkande forskarna pekade på bristen på finansiering för kommunikation, men också att forskare ofta kommer in i politiska beslutsprocesser för sent. Finansieringen av forskning är ofta projektbaserad, vilket gör det svårt att komma in i politiska beslut vid rätt tidpunkt. Mer fria medel till forskning skulle enligt forskarna vara en lösning, men enligt politikerna kan även kommunikationen från beslutsfattare bli bättre.
– Kanske efterfrågar vi (politiker) för lite forskning, men det vi får tillbaka när vi frågar är väldigt tungt och väldigt mycket att ta sig igenom. Bägge sidor behöver fundera på hur vi kan göra det bättre, reflekterade Gunilla Svantorp, ordförande i Rifo och riksdagsledamot (S).
– Jag förstår att politiker tycker att det är svårt, som forskare ifrågasätter man hela tiden den kunskap man har och så ändrar man sig. Ur det perspektivet är man som forskare inte så pålitlig för politiker, eftersom kunskapen ändras hela tiden, säger Maria Bratt Börjesson, professor i nationalekonomi, Statens väg och transportforskningsinstitut (VTI).
Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap, Uppsala universitet, uppmärksammade en försämring av dialogen i samhället, liksom en avsaknad av mötesarenor.
– I dag, i Sverige, är det definitivt regeringen som är flaskhalsen. Som försämrar villkoren för forskning, som undandrar sig dialog, som bryter mot kontraktet som har funnits och fungerat väl under lång tid, och det är väldigt oroande, tycker jag. Det finns en dålig dialog i samhället, det finns en tillit som minskar, forskningsresultat förvrids, förträngs, förnekas. Det är inte en blockfråga, det är något nytt som är djupt oroande. Det finns ett förakt för vetenskaplig kunskap som faktiskt försämrar möjligheterna att skapa en bättre värld, menade Mikael Karlsson.
Han slog ett slag för det unika svenska utredningsväsendet där arbetet pågår strukturerat över lång tid, och förespråkar lugna, metodiska och utredande processer.
– När vi ska lösa stora, svåra samhällsutmaningar måste vi vara överens och sträcka ut handen. Om man gör det så finns akademin absolut där, men akademin kan inte klara detta på egen hand, sade Mikael Karlsson.
Ett bra verktyg är arbetet i utskotten som alla har en forskargrupp knuten till sig, påpekade Gunilla Svantorp. När det fungerar som bäst enas man först om en forskningsfråga.
– När forskningsrapporten är färdig kan man göra politik av den, men inte under tiden som den tas fram. Då fungerar det som allra, allra bäst. Dock fungerar det inte alltid, ibland görs det politik av det från början, och där måste vi skärpa oss.
– Som politiker är jag oerhört intresserad av kunskap och forskning för att kunna påverka och fatta rätt beslut, menade Marie-Louise Hänel Sandström, riksdagsledamot (M)
Ett annat hinder som uppmärksammades är att forskare saknar kunskap om policycykeln och hur beslutsfattande faktiskt går till. Lösningen är mötesarenor där forskare och politiker möts.
– När forskare och politiker möts fungerar det oftast bra och de arenorna är jätteviktiga. Jag tror att om universiteten ordnar arenor och bjuder in så kommer man, men i processer som är policyrelevanta måste politiken bjuda in till, menade Mikael Karlsson.
Regeringens arbete med forskning och politik
Mats Persson, utbildningsminister (L) intervjuades om regeringens syn på huruvida kontaktytorna mellan forskare och politiker behöver bli fler.
– Svaret är ja, ett rungande ja! Det är därför den här typen av evenemang är så viktiga, för att hitta nya sätt att mötas och nya former för att hålla dialogen levande.
På ämnet forsknings- och innovationspropositionen betonade ministern den inkluderande processen:
– Det här är svensk demokrati när den är som allra bäst. Folk är engagerade, har åsikter, och man håller inte alltid med varandra men alla går in med en vilja att förbättra systemet. Det är roligt, menade Mats Persson.
Utbildningsministern delade dessutom med sig av ett tips till dem som just nu förbereder inspel till propositionen:
– Hitta oväntade allierade, parter som annars har olika synsätt men som kan enas i en fråga. Då stannar politikerna upp och tänker till.
Ministern reflekterade över att forsknings- och utbildningsfrågor tycks ha en mer central plats nu än tidigare. Näringslivet lyfter kompetensutveckling, patientföreningar forskning och kliniska tester. Miljöpolitiken har gått från att diskutera individuella val till att diskutera strukturer och vilka politiska beslut som behöver tas för att människor ska kunna göra klimatsmarta val.
– De här frågorna har sällan varit så heta, och det tycker jag känns väldigt roligt.
Vad kan vi lära oss av samarbetet i EU?
VA-dagen 2023 fick även internationellt besök. Via länk medverkade Anastasia Deligkiaouri, policy analyst på Joint Research Centre, EU-kommissionen.
Anastasia redogjorde för hur JRC arbetar gentemot Europeiska kommissionen, och diskuterade vad vi kan lära oss av samarbetet mellan forskare och politiker på europeisk nivå. JRC arbetar bland annat med kunskapsproduktion gentemot beslutsfattare genom rapporter och artiklar, och tar även fram beslutsunderlag.
EU stödjer olika sätt att bemöta utmaningar, exempelvis genom att bygga institutionell kapacitet för beslutsfattare och forskare. Anastasia betonade vidare att det krävs särskild kompetens för att som forskare agera gentemot politiken, och JRC arbetar både med forskare och beslutsfattare för att de ska kunna arbeta tillsammans mer effektivt.
JRC:s Science for Policy Handbook är en av centrets publikationer som ger råd till forskare och forskningsorganisationer som vill nå fram till politiker. Centret arbetar också med att stödja medborgarengagemang (Citizen Engagement).
– Ingenting kan hända utan medborgare och de bör alltid vara en prioritet. Se till att medborgarperspektivet alltid finns närvarande, menade Anastasia Deligkiaouri.
Från globalt till lokalt
Hur ser det politiska arbetet och kontakten med forskare ut på lokal nivå, i våra kommuner? Vad finns det för skillnader lokalt jämfört med nationellt när politiker ska ta till sig vetenskaplig kunskap? Jan Riise (MP), riksdagsledamot och tidigare kommunpolitiker, och Jan Jönsson (L), oppositionsborgarråd, Stockholm, delade med sig av sina erfarenheter.
Jan Jönsson betonade att socialtjänsten är i desperat behov av vetenskaplig kunskap, jämfört med skolan som länge haft vetenskap och beprövade erfarenhet som riktlinjer. Jan Riise lyfte fram att det är en enorm skillnad att arbeta i riksdagen med full tillgång till riksdagsbiblioteket och möjlighet att kontakta rätt personer, jämfört med en liten kommun med ideellt arbetande politiker utan tillgång till vetenskapliga databaser. Här har digitaliseringen underlättat, betonade han. Nu kan lokalpolitiker ha digitala möten med representanter från kommuner i hela landet och dela med sig av kunskap.
I Stockholm stad med en miljon invånare finns andra förutsättningar att ta till sig forskning på ett sätt som mindre kommuner inte har möjlighet till, menade Jan Jönsson. Staden arbetar med forskargrupper och kunskapssammanställningar som bildar underlag till beslut.
– Jag upplever att det har blivit ett väldigt stort glapp mellan akademin generellt och det som skulle behöva påverkas av forskningen, det vill säga den verksamhet som bedrivs ute i kommunerna, och det gäller särskilt på den sociala sidan, sade Jan Jönsson.
Behövs nya strukturer för utbyte mellan vetenskap och kommunal verksamhet? Jan Riise menade att samarbetet behöver växa fram organiskt genom projekt och aktiviteter. Sveriges kommuner och regioner, SKR, lyftes fram som en viktig aktör som brobyggare där mindre kommuner kan få del av intressanta arbetsmetoder. Även vikten av mötesplatser lyftes fram.
– Det är i mötet där ingen har hemmaplan som det händer saker, menade Jan Riise.
Jan Jönsson och Jan Riise delade också ut tips till forskare som vill komma i kontakt med lokalpolitiker:
– Vänd dig till ordföranden i den nämnd som arbetar med frågan du är intresserad av. Knyt gärna an till en aktuell fråga eller diskussion. Det stora möjligheter att vara med och påverka, så ta chansen när du ser den, säger Jan Jönsson.
Gränsen mellan forskare och aktivist
Vilken roll bör och kan forskare spela i offentligheten, och hur hanterar man som forskare balansen mellan att förmedla fakta och uttrycka åsikter? Detta diskuterades i ett samtal modererat av Vetenskap & Allmänhets nytillträdda generalsekreterare Ulrika Björkstén.
Samtalet kretsade dels kring svårigheterna med att som forskare uttala sig i media utan att förlora sin legitimitet som forskare, dels kring hur vi bör förstå aktivismbegreppet, och dels hur politiker använder vetenskapliga fakta för att motivera sin politik.
– Det finns en utbredd frustration bland forskare kring politikens oförmåga att lyssna på forskarna, sade Nina Wormbs, professor i teknikhistoria vid KTH, om den debattartikel hon och många andra signerade i ett upprop till politiker att lyssna på forskare i klimatfrågan.
Markku Rummukainen, professor i klimatologi, Lunds universitet och svensk representant för IPCC, berättade att han oftast tackar nej till att signera debattartiklar.
– Det blir för mycket känslobejakande, för tillspetsat. Man hamnar allt längre ifrån fakta, forskning och en resonerande ansats. Där känner jag mig inte bekväm, menade Markku.
Nina Wormbs lyfte fram dilemmat i att forskare förväntas vara objektiva.
– Om vi forskare ska nå ut i media krävs känslor, men så fort vi använder känslor så undergräver vi vår legitimitet, därför att den allmänna bilden av forskare är att vi inte har känslor, vi är objektiva.
Johan Edman, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, ifrågasatte användandet av ordet “aktivist”.
– Vi forskare är ålagda enligt högskolelagen och enligt den tredje uppgiften att föra ut vår forskning till samhället, framförallt forskning som kan användas för att förbättra olika samhällsprocesser. Om man som forskare ser att det läggs förslag som inte är forskningsbaserade, då förväntas vi göra oss hörda, och det tycker jag är helt okontroversiellt.
Forskning används inom politiken för att motivera politiska ståndpunkter. Här finns en risk för “cherry picking”, menade Johan Edman. Han efterfrågade en politik där beslutsfattare börjar med att diskutera ideologi och utifrån det sätter upp politiska målsättningar, och sedan pratar om forskning som kan stödja målen.
Jacob Färnet, ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer, påpekade att begreppet “aktivist” inte används i all nyhetsrapportering och forskningskommunikation, utan främst för forskare som uttalar sig inom vissa, mer laddade frågor.
Rundabordssamtal – Inspel på VAs verksamhet framöver och framtidsspaning
Dagen avslutades med ett rundabordssamtal där deltagarna fick diskutera hur VA och föreningens medlemmar kan stärka dialogen mellan forskning och politik. Reflektioner och tankar delades via menti och kommenterades av VAs generalsekreterare Ulrika Björkstén och ordförande Ann Fust.
– Vetenskap & Allmänhet har ett fantastiskt nätverk i våra medlemmar, så vi har en möjlighet att spela en viktig roll i det här.
– Det är viktigt att höra vad folk efterfrågar från forskare, att hitta frågor där vetenskaplig kunskap behövs. Här tror jag att folkrörelsen och den ideella sektorn är underutnyttjad. Det är något Vetenskap & Allmänhet kan jobba mer aktivt med, reflekterade Ulrika Björkstén.